I’m damned to feel the way I do

I mammas hus bor en kvinna som har den värsta bacillskräck du kan tänka dig, och dessutom alla fobier som finns. Hon är, så länge hennes tillstånd inte är uppenbart livshotande, förbjuden att söka hjälp på akuten utan intyg från sin husläkare. Om man kan lita på hennes ord vet jag inte, men hon påstår i alla fall att hon fått hot om att bli tvångsomhändertagen om hon kommer till psyket. Hon har hur som helst bränt alldeles för många broar.

Hon är den där tanten som man såg på stan när man var liten och trodde var en av uteliggarna, kanske en lodis. Med slitna, smutsiga kläder, spretigt hår och tärda drag. Nu kommer hon och ringer på min mammas dörr varje dag. Hon har med sig juice hon inte vågar dricka eller smör hon inte vågar äta. Någon gång har det bubblat i vattnet hon tagit från kranen. Vad kan det bero på? Det är säkert farligt! Hon vill att mamma ska smaka, men även om mamma gör det och säger att det inte är något fel på grejorna kommer de fortfarande inte över hennes läppar. Mamma får flera förpackningar juice och smör varje vecka.

Mamma säger till kvinnan att, uppenbarligen vet hon att det inte är något fel på det hon kommer med, för då hade hon inte velat att mamma skulle äta det och bli dålig. Hur tänker hon? Hon blir nog faktiskt inte klok på sig själv. För hon är inte korkad, på många sätt är hon faktiskt riktigt klipsk. Om än inte ekonomiskt och planeringsmässigt. I och med att hon köper nytt hela tiden gör hon av med hur mycket pengar som helst så länge hon har dem, och sedan får hon leva på i princip ingenting resten av månaden. Hon lånar pengar, men med sin dåliga förtidspension och sitt märkliga levnadssätt har hon absolut ingen möjlighet att betala tillbaka dem.

Hon spenderar sina dagar på DOMUS. Maten på deras restaurang är av någon anledning ätbar. Hon har ingen tvättmaskin och inget kylskåp, eftersom hon inte tycker om "lukten av nytt". De matvaror hon faktiskt behåller förvarar hon på balkongen. Eftersom hon inte kan tvätta hemma frågade hon i julas mamma ifall hon kunde få sköta sin tvätt hos henne. Det ville inte mamma gå med på, men hon sa att hon kunde få komma och tvätta två maskiner. Det har fortfarande inte blivit av. Hon tvättar underkläder med kallt vatten och Dove-tvål. När hon har pengar köper hon nya kläder i takt med att de gamla blir smutsiga. Hennes "sovrum" är fullt av kassar med smutsiga kläder. Hon sover på soffan, i ett sovsäckstäcke utan lakan.

Nu ska mamma flytta. Kvinnan har bett om hennes telefonnummer och hennes nya adress. De får hon inte. Mamma orkar inte. Hon har "bestämt sig för" att det inte är hennes ansvar. Självklart är det inte det. Men vems ansvar är det? Finns det något att göra? Och hur kan det bli så här? Är det en medfödd, psykisk störning? Denna störning på så många plan. Har det med uppväxt och uppfostran att göra? Har det triggats av traumatiska upplevelser?

Vilken hjälp finns att få för en kvinna som inte kan åka bil med doftgran, kan inbilla sig att hon har alla möjliga sjukdomar, inte har någon nära vän i världen, gör av med de få pengar hon får i ett nafs och bor i en lägenhet som knappt är bättre än en uteliggares sovplats?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: