Smile though your heart is aching

Usch och fy: jag hade glömt hur fantastiskt tråkigt det är att vara hemma från jobbet! Det går ingenting bra på tv, internet upphör ganska snabbt att stimulera, och boken är såklart kvarglömd i skåpet på jobbet. Dödssjuk är jag inte, men tidernas största munsår har yttrat sig på min nederläpp (ja, det upptar hela nederläppen), vilket resulterade i att jag inte kunde sova i natt och att jag när klockan ringde (halv fem) kände mig mer mörbultad än vanligt. Efter att ha sjukanmält mig tog jag dock en ipren och lyckades sova några timmmar, och nu mår jag ganska bra om jag bortser från att min underläpp kliar, svider och känns som om den vägde tre kilo! Största förhoppningen just nu är att jag ska kunna sova ordentligt inatt, och kunna gå till jobbet imorgon utan att se ut som ett alltför läskigt monster. Två jobbdagar återstår innan min och älsklings kulturspäckade helg – med spex, stenbrott och muséum. Vad som är tråkigare är att det är Richards sista hela helg här nere innan han beger sig till den kungliga huvudstaden för att jobba där i tre veckor. Då kommer jag vara ensam och ha tråkigt, men de tidigare somrarna har jag i och för sig varit i princip helt ensam i princip hela somrarna, så jag ska nog klara mig. Två av tre veckor kan jag leka med Petra!
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: